Bland alla krispaket och räddningsinsatser som framställs som självklara och icke ifrågasättbara är det intressant med en analys som tar till de enklaste metaforerna i världen – för att just ifrågasätta.

Jag vet inte om Andreas Cervenka har rätt eller fel, men jag gillar att han får mig att förstå precis vad han menar. Och jag gillar att han ifrågasätter det som i så många artiklar och nyhetssändningar tagits för givet.

Och. Gillar ändå att Rapport till slut gjorde ett jobb som åtminstone tangerar det jag försökte initiera i somras, utan att egentligen hinna göra nånting av det.

Om att lånen är den nya fattigdomskällan.

Om att både politiker och biskopar kan agera så väldans irrationellt ibland.

Till exempel.

Just nu verkar det lika bra. De första trevande försöken känns ganska fåniga. Ointressanta och opersonliga. Då är det bättre att ge plats åt alla smarta människor där ute.

Kanske hittar jag en bättre form. Kanske hittar jag ett sätt att skriva det som hör hemma någonstans mellan tidningsartiklar och staplade ord i datorn. Kanske inte. Det spelar ingen roll. Jag tycker om orden när de kommer och avundas dem om de vet var de hör hemma.

Det är så klart svårt att jämföra med en redaktion på 2-3 personer, och många andra har jag inte att jämföra med. Men jag är hur som helst glad att det är så skön stämning på jobbet, att de ordinarie verkar så nöjda med årets vikarier och att alla är så självklart ödmjuka och hjälpsamma.

En del har varit där länge och andra är ganska nya, men det verkar inte spela någon roll. Ena veckan är någon nyhetsproducent och nästa någon annan. Och nog för att jag har kollat av både blåbärsprognosen och självplockningens död den senaste veckan, men det beror nog mest på den sedvanliga sommartorkan. På det stora hela får jag inte göra fler skitjobb än någon annan. På det stora hela är det ganska gött att jobba.

I övrigt känns det inte mer spännande än vanligt att hänga i Småland. Mest öde. Och jag längtar efter vänner och sällskap. Sällskap av vänner. Men har man klarat halva sommaren så överlever man förhoppningsvis resten också.

Så länge fördriver jag tiden med att lyssna på smarta människor som sommarpratar.

Jag uppskattar verkligen att få svar. Jag tycker till och med att det är näst intill oförskämt att inte lämna besked. Men brevet på posten gjorde mig ändå lite fundersam.

1. Inser arbetsplatsen i fråga att det är ungefär fyra månader sedan jag tackade ja till det jobb som jag har tillbringat de senaste veckorna på?

2.  Finns det fortfarande redaktioner i Sverige som inte vet hur man skickar mail? Missförstå mig inte, jag tycker så klart det är trevligt att få brev på posten. Men vore det inte både enklare och miljövänligare att besvara en mail-ansökan med ett tack-men-nej-tack-mail?

För övrigt var de fina nog att tala om att det inte berodde på mig att de inte kunde erbjuda mig något jobb. Och sånt är ju alltid skönt att veta.

Intressanta helt enkelt för att de förändrar vårt samhälle. Viktiga för att de förändrar politiken. För att de förändrar förutsättningarna för allting annat genom vara en självklar del av mångas, framför allt unga människors, liv.

I ett äldre blogginlägg jämför Mildner gapet mellan politiker och internetgenerationen med problematiken kring Göteborgskravallerna 2001:

På senare tid har jag tänkt på Göteborg när jag ser hur dagens politiker pushar ut en ny generation på motsatspositionsflanken efter att gång på gång på gång på gång förklarat krig mot internet och gjort det fullständigt tydligt och uppenbart för alla att de är beredda att lägga integritets- yttrandefrihets- och demokratiaspekter åt sidan för att uppnå sina mål.

Det som händer nu jämförs då och då med 68. /…/ Men jag tycker ändå att Göteborg 2001 är en rimligare jämförelse för internetradikaliseringen. För det viktiga – då som nu – är inte den uppblossande kampandan, utan var händelseförloppet lämnar de medverkande när striden är över. Här finns det två val: med samhället eller mot samhället.

Man kan liksom inte blunda och låtsas som ingenting. För samhället förändras ändå.

Jag tycker det är spännande. Intressant. Och viktigt.

Men om Migrationsöverdomstolen gör för stränga tolkningar när de kommer fram till samma sak som Migrationsverket har kommit fram till, varför fattade inte Migrationsverket ett annat beslut från början då? Varför kan man inte fatta rätt beslut i första instans och låta dem som har rätt till det få uppehållstillstånd så fort som möjligt? Då skulle de asylsökande slippa den långa processen av överklaganden och väntande. Då skulle Migrationsöverdomstolen slippa göra en rad alltför stränga tolkningar och avvisa barn som kanske borde få stanna.

Att skylla ifrån sig på andra verkar vara den enda och självklara argumentationstekniken när det gäller asylpolitik och dess konsekvenser. Migrationsverket skyller på politikernas lagstiftning och politikerna skyller på Migrationsverkets tolkningar. Nu skyller Dan Eliasson på Migrationsöverdomstolen också. De asylsökande väntar.

(Läs för övrigt gärna den här pedagogiska texten i Fokus, om en asylsökandes möjligheter att överklaga till Migrationsöverdomstolen.)

Ett annat intressant tecken på vilsenheten är, förutom alla politiker som inte riktigt vet vad de ska ta sig till, företag som inte vill missa en ny kanal för marknadsföring. Här kan man läsa om ett pinsamt exempel.

Vad gäller meningen med Twitter gjorde för övrigt Ola Henriksson på svd.se en kort och enkel men talande liknelse för ett tag sen. Jag instämmer. Jag gillar att få tips från smarta människor.

Hur som helst är det kul att jobba. Har gjort en liten granskning, rapporterat om en klassisk Lex Maria och åkt på ett par snabba dagsjobb. I like it.

Nu midsommar och jag fick sova sova sova.

I morgon börjar jobbet som nyhetsreporter på SR Kronoberg. En smula nervöst, men mest kul. Ser fram emot att få jobba med radio i åtta veckor. Förra sommaren innebar skrivande och fotande på arbetstid. Nu får väl det här bli platsen att skriva på. Hur mycket och om vad, samt på vilket sätt, återstår att se…

Sisådär två och en halv timme söderut och österut med tåg. Som många andra var jag såklart tvungen att kolla in den nya Kupé. Och ja, den känns vid en snabbtitt lite fräschare och lite mindre plastig. Men, som många andra, måste jag gnälla över en sak: Det hjälper inte att skrika. Vad tanken är med att spränga in en massa ord i versaler i såväl ingresser som billboards kan jag verkligen inte förstå. Det är mest bara fult och irriterande. Gör om, gör rätt.

Dessutom påminde tidningen mig om det förträffliga med Göteborg om sommaren, att det är ett populärt semestermål och att det ligger på topplistan över solchanser. Själv är jag på väg till en av de städer som ständigt sägs få mest regn och minst antal soltimmar. Menmen, jag ska ju ändå mest jobba.

För övrigt så älskar jag att åka tåg. Det finns få saker som är så avslappnande. Att få sitta och titta ut genom fönstret, hur länge som helst. Låta landskapet och tankarna passera förbi. Musiken i öronen. Den fantastiska känslan av att vara på väg.